vad har hänt? =/

Förr kunde jag minnas bättre än vad jag gör idag! Brukar ibland tänka "det ska jag skriva på bloggen!" Men efter 1 timme eller mer så glömmer jag bort vad jag ska skriva om..också när jag lägger mig så tänker jag på ngt och kommer på en KANON bra inlägg att skriva. Vaknar på morgonen och POFF gone.
Bravo Bojana, Bravo!

Meeen, de senaste dagarna har jag kommit på en sak att jag vill skriva om... Hur i helvete ska man komma ihåg alla siffror i huvudet?! Okej, visst man kan skriva upp de någonstans men tänk om man någon annan läser den då? Vissa snokar, vissa bara hittar den dära pappret av misstag. Så, vart ska man "lägga undan" alla siffror som man måste komma ihåg? Kanske ska förklara vilka siffror jag menar.. Jag har mitt personnr, mammas, pappas, min brors och Landsmans att komma ihåg i huvudet. Sen så alla koder man har. mobil, visakortet, internetbank, telefonbank och massvis med andra koder!! Ibland kan jag få black out så jag står där som en idiot och tänker ut av alla 100 koder man har VIKET är till visakortet. Ska fan i mig komma på något sätt att behålla alla koder i huvudet och på något papper eller kanske under skrivbordet? hmm... Ska tänka ut det.

Övrigt så har jag beslutångest över vad jag vill plugga till. Har två olika saker som jag vill plugga men VILKET av dem vill jag börja med?!



 

You and me <3

Pojkvännens kläder

Början av mitt förhållande med Landsman så förvarnade jag honom att jag kommer låna hans kläder. Han sa att jag kommer aldrig få chansen att låna hans kläder. Trodde han ja.. ;). Hade lite svårt i början att låna hans kläder när vi bodde i Ronneby. Han märkte dirket när stoppade in en tröja i min väska. Men nu när vi bor tsm så är det liiiiiiiite svårare för honom att gömma sina kläder.

I helgen var vi i Ronneby och jag fick med mig en tröja och skjorta som var hans. Mitt misstag var att jag använde båda på samma dag. På förmiddan hade jag tröjan och så fort han såg mig sa han "vilket fin tröja du har". Tror att det är din, svarade jag med ett stoooort smajl :D Han kunde inte motstå det. Senare på kvällen var man bjuden på födelsedag och hade på mig hans älsklings skjorta. Denna gången vågade jag inte möta hans blick när han såg mig. Kollade omkring mig i 20 min mer eller mindre. Tills sist så mötte jag hans blick och tänkte, ah nu kommer han kommentera igen. Men det gjorde han inte ! :D Han kollade med sina stora ögon och hade den underbara blicken som jag älskar! Då visste jag att det var peace mellan oss. Tur det, orkade inte att argumentra om att varför jag lånar hans kläder.

Hade letat sönder mig i hela lägenheten ifall han hade gömt någon klädesplagg. Belive me, I WILL do that!




Kulturkrock

Fråga från N: Jag måste fråga dig Bojana; hur är det att vara tillsammans med en alban? Med all förakt och hat mellan oss. Med den förfärliga historia som genomsyrar relationerna mellan våra nationaliteter. Hur bemöts du ute bland människor? Är det värt det? Jag frågar dig inte för att jag tycker du gör fel. Missförstå inte mig. Jag frågar dig för att jag älskar en serb av hela mitt hjärta och vill inget hellre än att spendera mitt liv med honom. Men jag ser all medföljande fara och alla risker. Jag önskar jag hade haft ditt mod. Jag önskar jag hade kunnat trotsa allt och alla. För i slutet av varje dag består han som det absolut enda mitt hjärta slår för.

Svar: Först och främs vill jag be om ursäkt att jag såg denna kommentar nyss. Om inte Landsman (pojkvännen) hade sett detta så hade det nog tagit sin lilla extra tid för jag skulle ha sett denna kommentar. Men bättre sent än aldrig.

Hur det är att vara tsm med en alban? Han är en människa som vi alla personer är på denna jord. Det har varit kämpigt. Eftersom jag har känt Landsman sens jag var liiiiiten så har det varit lättare för min och hans familj att acceptera det. Vi hade inte pratat med varandra på 7 år eller tom mer! Och nu i sommarast när jag flyttade hem igen (pluggade i Örebro och tog studenten) så träffade jag på honom på honom vid ett fik. Artig sätt så frågade han om vi kunde ta en fik och prata om allt vi har missat i varandras liv. Vi började sms:a med varandra ( tog en låååång tid innan han fick mitt nr, haha. Var tvungen reta honom (: ). Efter det så kände jag något i mig och ville börja umgås med honom. åå, det gjorde vi! :) MEN (!) såååå mkt skit och bullshit det gick om oss. Vi umgicks bara som vänner och redan dåå sa folk till oss, mest till Landsman, att ta det lite lugnt. Vi skulle tänka på vart vi kommer ifrån. Jag började bli lite små rädd och irriterad över vart vi kommer ifrån. Tänkte också mycket om vad han skulle tycka om allt vad det sa om oss.
En kväll så festade vi tsm med min bror och massor med andra kompisar. Stack till en "krog" och som vanlig är de ju alltid bråk mellan någon och just denna gång var de min bror. Landsman vände sig om och skulle hjälpa min bror. Mitt i allt så tar en kille i honom och säger "Vadfan, du ska inte hjälpa en serbjävel!!". Jaa, behöver väl inte säga att han var alban.. Landsman slet sig ur honom och sa att vi var barndomskompisar och tänker hjälpa oss i alla sits som går. När jag fick höra det så visste jag vart han fanns i våra liv.

Landsman och min bror har varit rätt så bra vänner i fleeera år. När det var krig mellan serbien och kosovo så snackade ingen med oss från Serbien bland albanerna förutom Landsman. Han har totalt skitit i det och alltid pratat och umgicks med min bror. Innan vi började bli på G och sånt så pratade vi om för och nackdelar. Jag var den mest som pratade om kulturkrock. Tills slut orkade jag inte mer att tänka på de negetiva och tänkte på det positiva. Vi gick ut med att vi var tsm och innan vi gjorde det så pratade vi självklart med våra familjer. Min bror och mamma accepterade det men inte min kära far... Folk börjde ta avstånd från Landsman och jag mådde dåligt över det. Men som han brukar säga "man märker verkligen vilka är ens vänner" och det är faktiskt sant. Det tar på sina krafter och mod. Men det gäller att båda är villiga och den ena ska vara lite mer starkare än den andra för klara av det. så har den andra personen huvudet övet vattnet iaf.. Hade Landsman brytt sig vad andra tycker så skulle jag inte bott nu i Stockholm med honom.. Det var han som var så stark och brydde sig inte ett skit om vad de andra tyckte. åå just däär fick jag ännu mer mod.
Om du verkligen vill ha honom, prata med honom. Säg vad som är för och nackdelar med era förhållande. Prata med familjen. Det är SVÅRT men som jag har sagt till min far att alla vi är människor och det är inte precis som jag och han är där nere och krigar mot varandra. Vi känner inte ens dom som krigar och vi tycker det är HELT feeeel att kriga! Vad är det för mening? Jaa, men kära barn det var dom som började kriga mot oss!! Jaså? Hur vet vi det? Säg mig det.. Hur vet vi det? Det är mer än 100 år sen det började kriga. Vi har inte REN objekt fakta om vad som hände EGENTLIGEN utan bara små saker som har blivit stora.
Man kan inte hjälpa av vad man känner. Det är inte precis som jag styr över vem jag ska vara kär i och älska honom. Det tar sin lilla tid att familjen ska acceptera vem man älskar. Varför döma om vart killen kommer ifrån? Tänk om den killen är THE ONE och gör precis allt för dig? Familjer vill att man ska ha någon vid sitt eget land. Hur lätt är det att hitta en kille som man själv tycker om? Föräldrarna har det lätt.. Han är läkare! Han är smart, snygg, trevlig.. blablablablabla. Visst, han är jätte trevlig när föräldrana är med dig men sen när ni är ensama så han värsta idioten! Du lever D I T T liv inte familjens.. Du väljer vart du vill bo, plugga och bli när du är äldre. Föräldrana kan inte leva sitt liv annorlunda hos oss barnen.
Säg ifrån! Ta papper och penna och skriv ner för och nackdelar. Vägrar föräldrana lyssna på dig ge dom pappret och be dom läsa den. Vägrar de? Sätt den på bilrutan, deras säng, köksbrodet överallt! De ska läsa den och när de ha väl gjort det så prata igenom. Bjud honom på familjemidda. Jag bjöd ofta över landsman på midda och osv. Mamma tycker det är kul, men min far vägrar vare hemma när Landsman är där och man får höra små kommentarer om det. Jag tar åt mig, extremt men sen tänker jag om.. Varför ska jag leva mitt liv annorlunda för göra honom nöjd? Det är ju jag som ska bli nöjd med livet och känner att jag lever. Min far har fortfarande inte accepterat Landsman men det tar sin lilla tid och man måste prova sina vingar. Det är inte precis som jag har valt att gifta mig med honom imrn och skaffa barn på söndag.. En dag i tagit. Jag hoppas att det blir jag och han men man vet aldrig vad som händer i framtiden *peppa peppa ta i trä*
Det är kämpigt.. Fortfarande idag. Så fort vi kommer till Ronneby ser vi alla blickar. Just därför flyttade vi. Vi vill ha ett liv tsm.


Såå kämpa! Man blir mycket lyckligare då. Efter man ha kämpat så känns det såå skönt att krama om honom eller kyssa honom. Så som du beskrev.. Verkar som han är the one.. Det är inte lätt, inget i livet är lätt gumman.. Hoppas att du fick svar vid dina frågor. Vet att jag skrev lite mkt men i såna här kommentarer/frågor så blir jag helt till mig och vill svara så mkt som möjlig och hjälpa andra därute. Jag vet inte vem du är men jag tror på dig och önskar dig all lycka! Är det ngt mer.. så är det bara fortsätta kontakta mig. Jag står vid din sida. Ta hand om dig!

Puss och kram :)